Kärlek = Att inte kräva någonting alls.

Mitt uppdrag handlar om kärlek, och hur jag än vrider och vänder på det ordet så hamnar jag alltid i slutsatsen att kärlek innebär att inte kräva någonting alls. Ger jag kärlek, och i och med det tar emot en annan människa, har jag fullgjort mitt uppdrag. Utan förväntningar växer kärleken. Men om jag förväntar mig något tillbaka, eller förväntar mig en förbättring, kan kärleken dö om svaret eller förbättringen uteblir.
En kärlek som förväntar sig ett svar kan i vissa lägen uppfattas som ett hot. Men kärleken kräver ingen framgång. Den finns där utan förväntan på resultat och utan förväntan på tack. Omsatt i det svåra mötet blir det en form av metod. När jag möter den som behöver hjälp kan jag stanna utan att göra något. Jag kan vara där utan att ge något annat än min närvaro och jag kan lämna den jag mötte utan att förvänta mig något tack.
Flera möten har sett ut just så. Jag kunde ingenting göra, ingenting ge, och jag kunde inte se något resultat som gick att mäta. Det som gör att jag ändå tror att det är viktigt att stanna kvar är berättelser från människor som långt, långt efter en katastrof inser att den som blev till hjälp var den som ställde upp utan krav och förväntningar. Tålmodigt och kärleksfullt.